<?xml version="1.0" encoding="UTF-8"?>
<rss version="2.0">
<channel><generator>iloblog 1.0</generator><title>Wildlife Media Feed</title><link>http://blogg.wildlifemedia.se/</link><description></description><item><title>Älgjakt</title><link>http://iloapp.wildlifemedia.se/blog/blogg?Home&amp;post=82</link><description><![CDATA[  Tisdag kväll. Telefonen ringer. Inget konstigt med det. Det är morfar som ringer. Inte heller det något att höja ögonbrynen åt såhär i älgjaktstider. Men det här samtalet är ändå litet annorlunda mot andra samtal. Han har sett älg. Och inte bara en älg, utan ett helt gäng. Och inte bara ett helt gäng, en fin tjur också. 8-10 taggar visst, och stor. Den andra tjuren mindre horn, men stor han också. Och en ko med kalv. Och sen en annan ko med två kalvar. 7 älgar? Tisdag kväll har jag svårt att somna. Älgjakten har gått bra i höst, hunden har skött sig och det verkar finnas älg på markerna men den där riktiga pricken över i:et har inte infunnit sig. En riktigt fin tjur. Konstigt det där. Jag ser mig inte som en trofèjägare, men ändå är det något speciellt med stora älgar. Jag tror det handlar mycket om att det inte ges så många tillfällen att få riktig närkontakt med så stora djur. Likadant onsdag kväll. Torsdag packar jag väskan för att åka norrut, till jaktmarkerna. Väl framme hos morfar berättas historien om älgarna än en gång. Planen med stort P sätts upp. Nu är dom chanslösa. 
 Fredag morgon. Frisk västlig vind, 2 plusgrader och mulet. Jag rör mig söderut ner efter kraftledningen precis som så många gånger förut. Kommer ner mot Grundtjärn och släpper Tjapp som genast höjer nosen och vädrar. Spänningen dallrar i luften. Tjapp försvinner mot vinden, genom en plantskog och kvar står jag och väntar på det där första förlösande skallet. Det där skallet som varje hundförare lever för. Det där första skallet gör det värt varenda krona, varenda spenderad timme i skogen. Ett skott ljuder. Jag får snabbt höra på radion att morfar skjutit på en tjur. I följde kom en ko med kalv och ytterligare en tjur. 
 Jag rör mig långsamt och ljudlöst fram till en knabbe en bit fram på hygget. Mina ögon fastnar på en rörelse några hundra meter fram, vid skogskanten. En älg kommer rakt mot mig. Längre bort ser jag Tjapp som gör sitt bästa för att hinna med men redan är distanserad med nära hundra meter. När älgen närmar sig ser jag dess storlek och kommer ihåg att jag tänkte: ”den här släpper jag inte”. När älgen är inom 30 meter skjuter jag. Jag ser hur han tappar fart och inser att det tagit bra. Han håller hög fart så jag skjuter ett skott till på mycket nära håll och han faller omkull. När han fallit omkull kliver jag fram ett steg för att kunna skjuta ett fångsskott. Han ser mig där jag står och plötsligt reser han sig upp och sänker huvudet samtidigt som han sätter fart mot mig. Ett sista skott i nacken och allt blir tyst. På några meters avstånd sköt jag det sista skottet som fick bli slutet. Hade det inte tagit bra vet jag inte hur det hade gått. 
 Tjapp är genast framme för att inspektera bytet och börjar genast slita ragg. På radion kan jag meddella att jag fällt en tjur. Samtigt kan morfar berätta att även hans tjur ligger på plats. Känslan under veckan, att nu ska det ske, verkar ha varit rättfärdigad. Ingen av oxarna hade mycket till horn att skryta med men var desto tyngre i kroppen.  
   
    
 ]]></description><pubDate>Wed, 13 Oct 2010 21:58:13 +0200</pubDate><category>Jakt</category></item><item><title>En härlig lördag!</title><link>http://iloapp.wildlifemedia.se/blog/blogg?Home&amp;post=81</link><description><![CDATA[    
 ]]></description><pubDate>Thu, 23 Sep 2010 12:06:53 +0200</pubDate><category>Fiske</category></item><item><title>4 veckor kvar!</title><link>http://iloapp.wildlifemedia.se/blog/blogg?Home&amp;post=80</link><description><![CDATA[ Sen får man hämta hem gogrisen! =)     
 ]]></description><pubDate>Sun, 27 Jun 2010 20:13:44 +0200</pubDate><category>Jakt</category></item><item><title>Vidhåll de gamla knepen</title><link>http://iloapp.wildlifemedia.se/blog/blogg?Home&amp;post=79</link><description><![CDATA[  När egoisten i dig säger njet till en icke invigd kamrat görs detta oftast av en väl avvägd eftertanke. Du tackar hövlig nej till att denne som föreslår att ni ska fiska i din å som har 1.4 kg som medelvikt. VI gör detta för att människan har som vana att döda sina troféer eller att denne inte kan hålla truten i styr efter några glas. Hur troligt är det att ni tackar ja? Inte särskilt föga förvånande är svaret förstås otroligt. Ibland händer det dock att en annan typ av fiskekamrat ringer och föreslår ett fiskepass. Naturligtvis vet man aldrig vad dessa människor har för listiga planer. Putte är ett praktexempel på sådan oberäknelig människa. Han får ut lika mycket glädje ut av att fiska abborre i nordligaste Norrland som att ta en fet öring på torrt, finns det stora fiskar i ett vatten så lita på att han har varit där. Han är även en väldigt hängiven utforskare och när han ringer, då tvekas det inte utan tackar man ja och väntar nyfiket på vad som ska hända.  

   
  Det var uppenbarligen gädda vi var ute efter. Puttes rekord i den här fjärden var +8 kg. På fluga förstås.  
 Jag har aldrig kommit in gäddflugfisket särskilt mycket. Ibland köper jag några julgransflugor på någon webbsida men de används alltför sällan. Det har oftast handlat om prioriteringar, framför detta har både damer och fettfenor gått före. Mellan damer och fettfenor kan ni ana den solklara vinnaren. Efter en otroligt värdelös havsöringsstart kände jag att gäddflugfisket kunde hjälpa mig ur misären. Det är ju trots allt ett väldigt tacksamt fiske. Om man jämför fångststatistiken per tillfälle mellan lax och gädda blir siffrorna 1% mot 100% per tillfälle. Om det var något som kunde hålla statistiken på 100% så var det gäddflugfiske, krogstatistiken var inte heller att hurra så mycket för så jag satte alla mina ägg i en korg. 

   
  Putte tvekade inte när han kastade sig ut i brackvattnet. Med lite tur kunde det fortfarande finnas bastanta honor kvar. Just där han står fick han sin stora gädda. Om man kollar vinkelrätt mot björken kan man identifiera platsen enkelt.   
 Fisket började alldeles strålande, för Putte. Innan jag ens hade lyckats skruva fast rullen lade han ut en lång och stilig loop. Och mycket riktigt, i första kastet bärgar han sin första gädda. När jag väl hade knutit på flugan på wiren och gjort mig redo så var han uppe i tre firrar. Inga monster, men Putte älskar att tävla. Ni känner igen typen. De gör aldrig klart reglerna före start, mest eller störst? Självfallet är det störst som räknas. Hur kul är det att meta 30 bäckoringar med mask när man kan ta en på halvannat kilo på torrt? Till saken hör också att dessa människor också inte bara brukar vara dåliga förlorare utan även sjukt dryga vinnare. Jag började ana att jag hade en tuff kväll framför mig. 

   
  Putte var sådär lagom dryg då ställningen stod 11-2 till hans förmån. Han poängterade att betydelsen av mycket prylar vad avgörande för tronen.   
 Vi hade en otroligt skön afton i fjärden. Det var försommar, lövspricklingen var i full gång och alla fisken började vakna till liv. Det fanns inte mycket att klaga på, den vindstilla kvällen med ryssvärmen gjorde att vi tydligt såg de stora plogarna efter flugorna. Jag må erkänna att vid sådana förhållanden är detta fiske riktigt roligt. Vi visste även att dagsländorna skulle göra entré inom en månad och att damerna så smått började krypa fram från sina vinteriden. När vi gick runt i havsviken och tänkte på dessa härliga ting upplysta Putte mig om att ställningen var lika. Jag hade kvitterat och ställningen var plötsligt utjämnad.  

   
  Plötsligt vände det och jag började kroka gädda efter gädda. Jag hade länge tvekade innan jag använde ett gammalt knep som har funnits sedan urminnes tider, en rejäl loska på flugan.   
 Det gick troll i spöet för Putte. Efter den starka starten som skulle ha knäckt vilken spinnfiskare som helst och gjorde drygheten nästan outhärdlig så vände det. Jag hade utjämnat, vilket jag inte hade en aning om men Putte höll stenkoll. Han fortsatte fiska med både känsla och inlevelse utan resultat. Vad han inte visste var att jag i hemlighet hade utnyttjat ytterligare ett gammalt knep. Jag är en flitig läsare av fiskelitteratur då jag sitter på dass och menar att det är ett bra tillfälle att få kunna göra två saker samtidigt. Jag citerar en klassisk artikel i en klassisk utgåva från 1979:  När din fiskekamrat fångar mer fisk än dig kan det vara läge att byta taktik. Det är således lämpligt att ha en strategi klar för sig. Vår långa erfarenhet visar på två enkla, men effektiva metoder för att fånga mer gädda. Här exklusivt för dig:  
  1. Spotta på ditt bete  
  2. Öka eller minska farten   
 
   
  Som de flesta gånger förr så fångar vi sällan de allra största exemplaren. Men med ca 25 gäddor tillsammans och minst lika många tappade så vann kvantiteten över storleken denna gång.  
 Då kvällen var till ända visade det sig att jag hade fått både mest och störst fisk. Det spelade inte särskilt stor roll för mig men nog såg jag till att njuta av segern ändå. Putte har ändå vunnit så många gånger förr. Den där harren på 2.1 kg fanns det ju inte en chans att överträffa. Men vem vet, den här sommaren kanske det har vänt. Jag berättade senare för Putte om att jag hade tagit till old-school knepen och till min förvåning tog han tog det med ro. Han menade att han hade förvillat sig bland alla sina prylar att han hade glömt grunderna till fisket. Jag visste förstås att det bara var ursäkter från en hedersvärd silvermedaljör och höll med hans resonemang för att undvika framtida repressalier. De gamla knepen hade visat sig vara så effektiva som artikeln beskrev, kul att man kan lära sig något på huset.  
 Trots denna underbara kväll har jag till dags dato ännu inte fiskat efter gädda igen. Kanske räcker det med en gång per år för att öka självförtroendet, eller kanske behövs det den där oberäkneliga typen för att locka ut dig på okända vatten. Jag vill bara säga att ge det en chans, håll dina hemliga torrflugevatten för rätt människor men ge dig ut på fiske direkt då din oberäkneliga polare ringer. Ett oväntat och roligt fiske kan vara allt du behöver för att kunna orka fortsätta leta efter tvåkilosöringarna.  
 //Stefan 
 ]]></description><pubDate>Fri, 04 Jun 2010 22:21:55 +0200</pubDate><category>Fiske</category></item><item><title>Vilken sekund som helst!</title><link>http://iloapp.wildlifemedia.se/blog/blogg?Home&amp;post=78</link><description><![CDATA[  Håll nu alla tummar och tår att det blir 2 tikar!!!  
 ]]></description><pubDate>Fri, 28 May 2010 09:30:54 +0200</pubDate><category>Jakt</category></item><item><title>Ismete på Ängersjön</title><link>http://iloapp.wildlifemedia.se/blog/blogg?Home&amp;post=77</link><description><![CDATA[  Två kaxiga dalmasar påstod att de med enkelhet skulle ordna en gädda på över tio kilo om jag följde med för att föreviga fisketuren. Jag kunde inte motstå en sådan frestelse trots min skepsis över uttalandet. En tidig morgon i April är vi ute för att se om det verkligen kan gå att ordna.  
 Bonusmaterialet är från ett tidigare tillfälle och visar hur man kan drilla och dansa med gäddor, som en sann dalmas skulle gjort. Dansförfarandet utförs med fördel iklädd folkdräkt men fanns tyvärr inte tillhands när filmen spelades in. Man kan dock med lätthet tänka sig mannen på filmen iklädd en folkdräkt. 
   
 ]]></description><pubDate>Wed, 05 May 2010 14:07:13 +0200</pubDate><category>Fiske</category></item><item><title>Vemdalen</title><link>http://iloapp.wildlifemedia.se/blog/blogg?Home&amp;post=76</link><description><![CDATA[  För många människor förknippas Vemdalen med turism, skidåkning och afterski. Givetvis har dessa faktorer kommit att spela en viktig roll för det lilla fjällnära sammhället, men bortom exploatering och turism finns fortfarande en stillsam vardag för de som valt att leva med fjällvärlden runt knuten.       
 ]]></description><pubDate>Tue, 27 Apr 2010 13:35:06 +0200</pubDate><category>Natur</category></item><item><title>Svanar</title><link>http://iloapp.wildlifemedia.se/blog/blogg?Home&amp;post=75</link><description><![CDATA[  I sverige finns två olika arter av häckande svanar - sångsvan och knölsvan. Sångsvanen har sitt utbredringsområde i de norra delarna av sverige, i huvudsak i tämligen ostörda vatten i Norrbotten och norra Lappland. Knölsvanen däremot kan anses som något av en tamfågel. Den hölls långt tillbaka som prydnad i vallgravarna i de sydliga herresätena, och år 1621 stadgade Gustav II Adolf dödsstraff för var och en som dödade en svan inom en radie av sex mil kring Stockholm. I Storbritannien är knölsvanarna än idag drottningens egendom. 
 Knölsvanarna nedan är filmade vid Kvismare fågelstation utanför Örebro. 
   
 ]]></description><pubDate>Tue, 20 Apr 2010 20:26:04 +0200</pubDate><category>Natur</category></item><item><title>Tysslingen</title><link>http://iloapp.wildlifemedia.se/blog/blogg?Home&amp;post=74</link><description><![CDATA[  Sjön Tysslingen strax utanför Örebro har sedan lång tid tillbaka utgjort en välkommen rastplats för tusentals flyttande sångsvanar. Det är, likt fenomenet med tranorna vid Hornborgarsjön, ingen slump att fåglarna år efter år återvänder till just denna plats. Sedan flera decennier tillbaka har mängder med foder ströts ut över ängarna intill sjön, och vetskapen om var denna hägrande oas finns går i arv hos svanarna. Självklart har även andra arter hittat hit. Kanadagås, grågås och sädgås går också att beskåda, samt i enstaka fall mindre sångsvan.  
 Det är inte bara under flyttperioderna den fågelintresserade kan besöka sjön, Tysslingen hyser ett rikt fågelliv under hela sommaren. 

   
 ]]></description><pubDate>Wed, 07 Apr 2010 08:29:03 +0200</pubDate><category>Natur</category></item><item><title>Sarek</title><link>http://iloapp.wildlifemedia.se/blog/blogg?Home&amp;post=73</link><description><![CDATA[  Ibland känner jag mig liten. En härlig känsla. Sådär härligt nervkittlande men samtidigt så urtida skrämmande. Pirrar lite lämpligt nere i maggropen men ändå så att jag kan känna ett visst välbefinnande. Precis så har det känts lite nu och då under förra veckan. En vecka i ett av Europas sista riktiga vildmarker – Sarek.   
 Veckan inleddes med två dagars jakt i Tarradalen. Ett stenkast utanför vidderna i Sarek och Padjelanta. Riptillgången har minst sagt vart svajig de senaste åren men vi hade turen att hitta några av de flockar som sökt sin tillflykt på de barblåsta klipporna. Varför de var just barblåsta gick ganska snabbt upp för oss när vi första dagen kämpade höjdmetrarna upp från tältplatsen bland björkfjällets dalripor upp till de små, men ack så eftertraktade fjällriporna. Vinden bokstavligt piskade oss i ansiktet och som om inte det var nog så gjorde riporna det svårt för oss genom att ta till vingarna vid minsta misstanke. Första dagens utfall blev därför bara en ripa. Krångel med en av bössorna gjorde också att resultatet nog hade kunnat se annorlunda ut.  
 Andra dagen var vädergudarna med oss. Naturligtvis hade då riporna lämnat oss. Några fanns som tur var kvar och det blev tillslut en lyckad jaktdag där resultatet inte riktigt speglade matchen. Ibland var det spel mot öppet mål, men inte heller det hjälpte när inte grejorna vari topptrim. Eftersom vi kallt hade räknat med att äta ripa till middag en dag så kämpade vi ända in i kaklet och fick till sist med oss två ripor dag två. Alltså totalt tre ripor att dela på fyra man. Inte mycket, men tillräckligt.  
 Efter att jaktstrapatserna var avslutade fortsatte vi färden in i Sarek. Med pulka, glatt humör och massor av fläsk äntrade vi porten in till vildmarken. Första dagens etapp var en rejäl dagstur med slutdestination vid en sjö på 1000 meters höjd. Sista biten ner mot sjön sluttade ganska brant utför i en djupt utskuren ravin. Mörkret hade börjat lägga sig när vi äntrade ravinen och de få konturer som hade funnits började allt mer att försvinna. Sista biten färdades vi lite på måfå och jag ramlade vid ett tillfälle på grund av att jag stod stilla när jag egentligen trodde att jag rörde på mig. Runt omkring oss tornade toppar på nästan tusen meter. Det var ett tillfälle att känna sig liten på. Upp med tältet för att vakna till följande vyer nästkommande morgon. Inte utan att man blir imponerad av skaparen. Han måste ha varit på gott humör när han bildade fjällkedjan.  
 Två nätter senare somnade vi åter igen till de vackraste av platser. En djupt utskuren dalgång med toppar på över tusen meter på var sida om oss. På klipporna kunde vi skåda både järv och räv innan mörkret blev för påträngande och vi åter kröp ner i sovsäckarna för att vakna till en inte lika vacker syn. Som tur var hade vi massor med glatt humör kvar i ryggsäcken och snön var snabbt bortsopad, de stenfrusna kängorna på fötterna och vi kämpade oss iväg med pulkan än en gång för att återfå värme i fötterna.  
   
 Färden fortsatte för att 4 dygn senare avslutas där den påbörjades. Innan dess hann vi också med en fantastisk sista natt i en lappstuga där vi kunde värma mat, torka kläder och sova i var sin säng! Helt makalöst vilken upplevelse. Vi fick också då nytta av en renstek, två lökar, ett paket grönpepparsås, och en påse ris som vi släpat med oss. Helt sagolikt! Sista dagens färd från Tarraloupal ner till sommarlappa var också det en dag man inte vill glömma i första taget. 
  Fler bilder finns på galleriet. 
 ]]></description><pubDate>Sun, 28 Mar 2010 21:19:54 +0200</pubDate><category>Uteliv</category></item></channel>
</rss>
